Att göra allt man inte borde göra.
Nu ska jag ha en krånglig presentation imorgon. Jag har vetat om det sen skolan började (i början av januari). Istället pratar jag med en kär vän, spanar på folk och försöker ta reda på skvaller om min by i Sverige. Då kan jag ju lika gärna passa på att berätta lite om veckorna som varit.
De har varit verkligt döda med undantag. Det jag gjort, i stora drag, är att söka jobb och bostad, snacka skit med Claude (som vanligt mycket trevligt) och tränat lite. Undantagen är exempelvis att jag fått tillfälle att fråga ut mina ATTAC-pensionärer, så där som jag älskar att göra. Deras berättelse är helt klart en av de mest upplysande som jag fått ta del av.Kort: de är födda eller nästan födda i Algeriet, har levt där stora delar av livet och varit aktiva i kampen emot den franska kolonialismen och för ett fritt Algeriet. Denna politiska fråga har splittrat deras familj i två delar. Hela deras liv har varit politiskt och när ATTAC bildades, år 1998, var det en bara en förlägning av deras politiska idéer. De är födda på 30-talet och brinner för en annan värld. Det franska samhället är präglat av kolonialismen långt mer än jag tänkt. Tänk att denna kolonisatör har varit ockuperat...
En annan skoj grej är att det är ett gäng svenska journalister på IS (Internationella Skolorna) från allt möjligt, som Eskilstunakuriren, rapport och P1.
Appropå eld. Att se människor utan livsgnista är läskigt. Människor som man man se har gett upp och bara genomlider. De är läskiga för att man inte kan läsa något mer i dem än att de är less (less i plural?), de är oberäkneliga. Mitt liv i parken har gjort att jag upptäckt en eller två. Dessa är också ofta svårare att sätta fingret på, att lista ut eller att få kontakt med. De här veckorna är det för övrigt liv i parken. Dels för att det är lov, dels för att ett månadslångt tivoli har installerats i närheten. Värme och den naturliga glädje den medför är på intåg! Välkommen!
Något jag ser fram emot är fredagens klassdisco med temat: könsbyte. Eftersom klassens killar är få och jag ändå inte är särskilt kvinlig så assisterar jag som tjej. Två i klassen har under dessa veckor deserterat och kommer sannerligen saknas! Hm. Undra vad de skulle hitta på?
Under dessa veckor har jag insett att det finns saker (t-ex samhällsklimatet, osten, hundarna, det levande livet) som är attraktivt med detta land men att jag SAKNAR och PRIORITERAR min klan, skogen, mitt språk och friheten det innebär för mycket för att kunna vara borta alltför länge.
Åter till zapatisterna, EZLN, deras viktighet och allt det på franska!
De har varit verkligt döda med undantag. Det jag gjort, i stora drag, är att söka jobb och bostad, snacka skit med Claude (som vanligt mycket trevligt) och tränat lite. Undantagen är exempelvis att jag fått tillfälle att fråga ut mina ATTAC-pensionärer, så där som jag älskar att göra. Deras berättelse är helt klart en av de mest upplysande som jag fått ta del av.Kort: de är födda eller nästan födda i Algeriet, har levt där stora delar av livet och varit aktiva i kampen emot den franska kolonialismen och för ett fritt Algeriet. Denna politiska fråga har splittrat deras familj i två delar. Hela deras liv har varit politiskt och när ATTAC bildades, år 1998, var det en bara en förlägning av deras politiska idéer. De är födda på 30-talet och brinner för en annan värld. Det franska samhället är präglat av kolonialismen långt mer än jag tänkt. Tänk att denna kolonisatör har varit ockuperat...
En annan skoj grej är att det är ett gäng svenska journalister på IS (Internationella Skolorna) från allt möjligt, som Eskilstunakuriren, rapport och P1.
Appropå eld. Att se människor utan livsgnista är läskigt. Människor som man man se har gett upp och bara genomlider. De är läskiga för att man inte kan läsa något mer i dem än att de är less (less i plural?), de är oberäkneliga. Mitt liv i parken har gjort att jag upptäckt en eller två. Dessa är också ofta svårare att sätta fingret på, att lista ut eller att få kontakt med. De här veckorna är det för övrigt liv i parken. Dels för att det är lov, dels för att ett månadslångt tivoli har installerats i närheten. Värme och den naturliga glädje den medför är på intåg! Välkommen!
Något jag ser fram emot är fredagens klassdisco med temat: könsbyte. Eftersom klassens killar är få och jag ändå inte är särskilt kvinlig så assisterar jag som tjej. Två i klassen har under dessa veckor deserterat och kommer sannerligen saknas! Hm. Undra vad de skulle hitta på?
Under dessa veckor har jag insett att det finns saker (t-ex samhällsklimatet, osten, hundarna, det levande livet) som är attraktivt med detta land men att jag SAKNAR och PRIORITERAR min klan, skogen, mitt språk och friheten det innebär för mycket för att kunna vara borta alltför länge.
Åter till zapatisterna, EZLN, deras viktighet och allt det på franska!
Lyckan att lyckas förstå och bli förstådd
Att vi människor är rätt lika tar jag för givet. De andra ögonblicken gör mig förvånad.
Chansen att lyckas göra sig förstådd ökar dag för dag, med reservation för undantag. Vet inte om det är möjligt att kunna behärska franska till fullo, språket är krångligt och är mer än ord. Medvetenhet om att risken finns och är ganska stor att jag får ta massa små skogsstigar för att göra mig förstådd gör att jag tfaktiskt få rutin på tvekar. Som tur är kommer vi inte undan från fransmänniskorna! Man kan faktiskt få rutin på detta med att snubbla, klättra och köra på ändå rent kommunikativt. En skillnad är att man kan snakca svenska utan att röra särskilt mycket på munnen, så funkar det INTE på franska.
Jag har funderat mycket på vad som gör mig till utlänning och vad som gör att jag upptäcker andra utlänningar. Ofta handlar det om de små orden som man inte kan, som inte faller naturligt eller som man undviker. I parken är detta tydligt. När man sitter där kommer det alltid folk och sätter sig brevid en, oavsett om det finns tomma bänkar eller inte. Innan de sätter sig, säger de flesta något lilet som visar på respekt eller vilja att kommunicera, typ "kan jag sitta här", "jag ska bara vila lite" eller "visst är det varmt idag". I min välrd är jag ensam i parken om jag kom ensam, så jag brukar missa att svara med dessa små ord och ibland inte orka svara. Det som brukar hända sen är att personen sätter sig och ställer frågan "ni är inte fransk va?"
Annars har uttal, språk och kroppspråk sin roll. Något jag lagt märke till är att det i den franska kulturen, uttryckssättet, förhållningssättet etc. ligget en väldig självsäkerhet oavsett hur det förhåller sig där inne. Den osäkerhet jag uppmärksammat har varit i frågornas namn, då personen i fråga inte riktigt tog några beslut alls utan att fråga. Osäkerhet i ilska är också en variant..
Antingen är jag väldigt fördomsfull eller så har svenskar något speciellt över sitt kroppsspråk. Det går inte riktigt att sätta fingret på, hjälp!?
Chansen att lyckas göra sig förstådd ökar dag för dag, med reservation för undantag. Vet inte om det är möjligt att kunna behärska franska till fullo, språket är krångligt och är mer än ord. Medvetenhet om att risken finns och är ganska stor att jag får ta massa små skogsstigar för att göra mig förstådd gör att jag tfaktiskt få rutin på tvekar. Som tur är kommer vi inte undan från fransmänniskorna! Man kan faktiskt få rutin på detta med att snubbla, klättra och köra på ändå rent kommunikativt. En skillnad är att man kan snakca svenska utan att röra särskilt mycket på munnen, så funkar det INTE på franska.
Jag har funderat mycket på vad som gör mig till utlänning och vad som gör att jag upptäcker andra utlänningar. Ofta handlar det om de små orden som man inte kan, som inte faller naturligt eller som man undviker. I parken är detta tydligt. När man sitter där kommer det alltid folk och sätter sig brevid en, oavsett om det finns tomma bänkar eller inte. Innan de sätter sig, säger de flesta något lilet som visar på respekt eller vilja att kommunicera, typ "kan jag sitta här", "jag ska bara vila lite" eller "visst är det varmt idag". I min välrd är jag ensam i parken om jag kom ensam, så jag brukar missa att svara med dessa små ord och ibland inte orka svara. Det som brukar hända sen är att personen sätter sig och ställer frågan "ni är inte fransk va?"
Annars har uttal, språk och kroppspråk sin roll. Något jag lagt märke till är att det i den franska kulturen, uttryckssättet, förhållningssättet etc. ligget en väldig självsäkerhet oavsett hur det förhåller sig där inne. Den osäkerhet jag uppmärksammat har varit i frågornas namn, då personen i fråga inte riktigt tog några beslut alls utan att fråga. Osäkerhet i ilska är också en variant..
Antingen är jag väldigt fördomsfull eller så har svenskar något speciellt över sitt kroppsspråk. Det går inte riktigt att sätta fingret på, hjälp!?
Något litet kan göra så mycket!
Jag har två nära vänner där hemma som improviserar och hattar runt extremt mycket, utan att för den skull minsta glädjen.
Denna halva vecka i Marseille med vår kära, högst flummiga och mycket franska lärarinna har verkligen gjort minnena av mina vänner levande. Visst kan man inte rå för att fransmän strejkar, att mycket är stängt på måndagar, att vädret är värre än någonsin etc. men ändå. Denna halva vecka har vi bommat planerade grej efter grej. Vi har följt hamnen åt vänster för att komma undrfun med att det inte var alls dit vi skulle, för att komma fram till att vi inte alls är på rätt sida stan etc. Vi har varit på Notre Dame de la Garde som är Marseilles högsta punkt i stormväder - så själva guidningen var inte värst framkomlig.
Det närmaste vi kom till båttur i Marseille (vi skulle åka till öar och gammalt fängelse/slott? va?) var två båtturer från den ena sidan hamnen till den andra. Oftas har dessa blöta, förvirrade dagar slutat med café. Trots detta har vi sett en del och blivit introducerade till Cours Julien som är en ungdomsgata, skulle man kunna säga. Ungdomskulturen lever där med graffiti, spelningar, gallerier, musikaffärer etc. Något av det första jag upptäckte var enormt efterlängtad musik! Jag har suktat efter Groundation i en vecka nu, kan inte ladda ner, glömt skivorna hemma och har bara klagat i tysthet (alltså inte bett om hjälp). Idag var nöden extra stor och jag nynnade på en speciell låt hela dagen. När vi kommer upp till denna gata och passerar ett café, spelas just denna min låt! Tillfredställelsen var total!
Precis såhär var det att livet med min två vänner..
Denna halva vecka i Marseille med vår kära, högst flummiga och mycket franska lärarinna har verkligen gjort minnena av mina vänner levande. Visst kan man inte rå för att fransmän strejkar, att mycket är stängt på måndagar, att vädret är värre än någonsin etc. men ändå. Denna halva vecka har vi bommat planerade grej efter grej. Vi har följt hamnen åt vänster för att komma undrfun med att det inte var alls dit vi skulle, för att komma fram till att vi inte alls är på rätt sida stan etc. Vi har varit på Notre Dame de la Garde som är Marseilles högsta punkt i stormväder - så själva guidningen var inte värst framkomlig.
Det närmaste vi kom till båttur i Marseille (vi skulle åka till öar och gammalt fängelse/slott? va?) var två båtturer från den ena sidan hamnen till den andra. Oftas har dessa blöta, förvirrade dagar slutat med café. Trots detta har vi sett en del och blivit introducerade till Cours Julien som är en ungdomsgata, skulle man kunna säga. Ungdomskulturen lever där med graffiti, spelningar, gallerier, musikaffärer etc. Något av det första jag upptäckte var enormt efterlängtad musik! Jag har suktat efter Groundation i en vecka nu, kan inte ladda ner, glömt skivorna hemma och har bara klagat i tysthet (alltså inte bett om hjälp). Idag var nöden extra stor och jag nynnade på en speciell låt hela dagen. När vi kommer upp till denna gata och passerar ett café, spelas just denna min låt! Tillfredställelsen var total!
Precis såhär var det att livet med min två vänner..
Hundarna i vår stad.
Utom att kunna bli rastad på gågatan, följa med matte in i affärer och på diverse ställen så har man som hund i denna stad fler previligier. Man är i allmänhet mycket fritt hållen och får ofta gå lös. Något som gestaltar friheten som hundarna i vår stad har speciellt mycket är livet i parkerna. Mittemot mitt bostadsområde Parc Cezanne, finns en riktigt park- Parc de la Torse. Denna park används flitigt, både som park, lekpark och idrottsplats. Här är också något som måste vara hundens paradis. Här är du nästan jämt lös, du får träffa massa andra hundar att leka med, bråka med och jucka loss med. Förra gången jag satt i parken var det ett gäng på fem hundar av alla dess sorter som gjorde allt tänkbart i hundväg, fast som i människoväg skulle uppfattas som orgie in public. Ofta tar det ganska lång tid att ursilkja ägare till hundarna från högst temoprära mattar och hussar. De allra flesta hundar i denna stad har då förstått det här med frihet under ansvar...
Parkerliv är trevligt men beror nog på bristen av annat gemensam, grön yta. Merparten av skog i närheten är privat, instängslad med höga stängsel eller/och hundvaktad!
Parkerliv är trevligt men beror nog på bristen av annat gemensam, grön yta. Merparten av skog i närheten är privat, instängslad med höga stängsel eller/och hundvaktad!
