Att göra allt man inte borde göra.
Nu ska jag ha en krånglig presentation imorgon. Jag har vetat om det sen skolan började (i början av januari). Istället pratar jag med en kär vän, spanar på folk och försöker ta reda på skvaller om min by i Sverige. Då kan jag ju lika gärna passa på att berätta lite om veckorna som varit.
De har varit verkligt döda med undantag. Det jag gjort, i stora drag, är att söka jobb och bostad, snacka skit med Claude (som vanligt mycket trevligt) och tränat lite. Undantagen är exempelvis att jag fått tillfälle att fråga ut mina ATTAC-pensionärer, så där som jag älskar att göra. Deras berättelse är helt klart en av de mest upplysande som jag fått ta del av.Kort: de är födda eller nästan födda i Algeriet, har levt där stora delar av livet och varit aktiva i kampen emot den franska kolonialismen och för ett fritt Algeriet. Denna politiska fråga har splittrat deras familj i två delar. Hela deras liv har varit politiskt och när ATTAC bildades, år 1998, var det en bara en förlägning av deras politiska idéer. De är födda på 30-talet och brinner för en annan värld. Det franska samhället är präglat av kolonialismen långt mer än jag tänkt. Tänk att denna kolonisatör har varit ockuperat...
En annan skoj grej är att det är ett gäng svenska journalister på IS (Internationella Skolorna) från allt möjligt, som Eskilstunakuriren, rapport och P1.
Appropå eld. Att se människor utan livsgnista är läskigt. Människor som man man se har gett upp och bara genomlider. De är läskiga för att man inte kan läsa något mer i dem än att de är less (less i plural?), de är oberäkneliga. Mitt liv i parken har gjort att jag upptäckt en eller två. Dessa är också ofta svårare att sätta fingret på, att lista ut eller att få kontakt med. De här veckorna är det för övrigt liv i parken. Dels för att det är lov, dels för att ett månadslångt tivoli har installerats i närheten. Värme och den naturliga glädje den medför är på intåg! Välkommen!
Något jag ser fram emot är fredagens klassdisco med temat: könsbyte. Eftersom klassens killar är få och jag ändå inte är särskilt kvinlig så assisterar jag som tjej. Två i klassen har under dessa veckor deserterat och kommer sannerligen saknas! Hm. Undra vad de skulle hitta på?
Under dessa veckor har jag insett att det finns saker (t-ex samhällsklimatet, osten, hundarna, det levande livet) som är attraktivt med detta land men att jag SAKNAR och PRIORITERAR min klan, skogen, mitt språk och friheten det innebär för mycket för att kunna vara borta alltför länge.
Åter till zapatisterna, EZLN, deras viktighet och allt det på franska!
De har varit verkligt döda med undantag. Det jag gjort, i stora drag, är att söka jobb och bostad, snacka skit med Claude (som vanligt mycket trevligt) och tränat lite. Undantagen är exempelvis att jag fått tillfälle att fråga ut mina ATTAC-pensionärer, så där som jag älskar att göra. Deras berättelse är helt klart en av de mest upplysande som jag fått ta del av.Kort: de är födda eller nästan födda i Algeriet, har levt där stora delar av livet och varit aktiva i kampen emot den franska kolonialismen och för ett fritt Algeriet. Denna politiska fråga har splittrat deras familj i två delar. Hela deras liv har varit politiskt och när ATTAC bildades, år 1998, var det en bara en förlägning av deras politiska idéer. De är födda på 30-talet och brinner för en annan värld. Det franska samhället är präglat av kolonialismen långt mer än jag tänkt. Tänk att denna kolonisatör har varit ockuperat...
En annan skoj grej är att det är ett gäng svenska journalister på IS (Internationella Skolorna) från allt möjligt, som Eskilstunakuriren, rapport och P1.
Appropå eld. Att se människor utan livsgnista är läskigt. Människor som man man se har gett upp och bara genomlider. De är läskiga för att man inte kan läsa något mer i dem än att de är less (less i plural?), de är oberäkneliga. Mitt liv i parken har gjort att jag upptäckt en eller två. Dessa är också ofta svårare att sätta fingret på, att lista ut eller att få kontakt med. De här veckorna är det för övrigt liv i parken. Dels för att det är lov, dels för att ett månadslångt tivoli har installerats i närheten. Värme och den naturliga glädje den medför är på intåg! Välkommen!
Något jag ser fram emot är fredagens klassdisco med temat: könsbyte. Eftersom klassens killar är få och jag ändå inte är särskilt kvinlig så assisterar jag som tjej. Två i klassen har under dessa veckor deserterat och kommer sannerligen saknas! Hm. Undra vad de skulle hitta på?
Under dessa veckor har jag insett att det finns saker (t-ex samhällsklimatet, osten, hundarna, det levande livet) som är attraktivt med detta land men att jag SAKNAR och PRIORITERAR min klan, skogen, mitt språk och friheten det innebär för mycket för att kunna vara borta alltför länge.
Åter till zapatisterna, EZLN, deras viktighet och allt det på franska!
Kommentarer
Postat av: Sara
Jag borde kanske sno din rubrik. Den känns som mitt livsmotto för tillfället.
Postat av: Anonym
Hej igen! Kul och intressant att läsa dina funderingar från parkbänken om språk, kroppsspråk och kommunikation. Sånt där brukar jag också fundera på – fast i London ;-)
Köket är nu målat och i morse åt vi frukost där igen, efter att ha ätit i vardagsrummet några veckor.
Sirius har gått vidare till kvartsfinal på väg till SM-final i bandy! Imorgon blir det en spännande avgörande match mot Vetlanda på Studan. Vinner de den får de möte Edsbyn i semifinal. Tänkte jag skulle skriva om nåt typiskt svenskt ;-)
En konstig kram från Uppsala!
Trackback
