reberecka

Att vi människor är rätt lika tar jag för givet. De andra ögonblicken gör mig förvånad.

Chansen att lyckas göra sig förstådd ökar dag för dag, med reservation för undantag. Vet inte om det är möjligt att kunna behärska franska till fullo, språket är krångligt och är mer än ord. Medvetenhet om att risken finns och är ganska stor att jag får ta massa små skogsstigar för att göra mig förstådd gör att jag tfaktiskt få rutin på tvekar. Som tur är kommer vi inte undan från fransmänniskorna! Man kan faktiskt få rutin på detta med att snubbla, klättra och köra på ändå rent kommunikativt. En skillnad är att man kan snakca svenska utan att röra särskilt mycket på munnen, så funkar det INTE på franska.

Jag har funderat mycket på vad som gör mig till utlänning och vad som gör att jag upptäcker andra utlänningar. Ofta handlar det om de små orden som man inte kan, som inte faller naturligt eller som man undviker. I parken är detta tydligt. När man sitter där kommer det alltid folk och sätter sig brevid en, oavsett om det finns tomma bänkar eller inte. Innan de sätter sig, säger de flesta något lilet som visar på respekt eller vilja att kommunicera, typ  "kan jag sitta här", "jag ska bara vila lite" eller "visst är det varmt idag".  I min välrd är jag ensam i parken om jag kom ensam, så jag brukar missa att svara med dessa små ord och ibland inte orka svara. Det som brukar hända sen är att personen sätter sig och ställer frågan "ni är inte fransk va?"
Annars har uttal, språk och kroppspråk sin roll. Något jag lagt märke till är att det i den franska kulturen, uttryckssättet, förhållningssättet etc. ligget en väldig självsäkerhet oavsett hur det förhåller sig där inne. Den osäkerhet jag uppmärksammat har varit i frågornas namn, då personen i fråga inte riktigt tog några beslut alls utan att fråga. Osäkerhet i ilska är också en variant.. 
Antingen är jag väldigt fördomsfull eller så har svenskar något speciellt över sitt kroppsspråk. Det går inte riktigt att sätta fingret på, hjälp!?